Håll dig i nutiden - blicka in i framtiden?

I början av året hade jag det stora nöjet att, inom ramarna för ett projekt jag jobbar med på min andra arbetsplats, besöka BETT-show i London. BETT är den största mässan för undervisningsteknologi i Europa, vilket innebär att man vid ankomst till utställningsområdet i ett ögonblick av akut informationsöversvämning tyst frågar sig själv ”Var ska jag börja och hur ska jag orka med det här?” Det var med viss förtjusning man följde med folkmassan och insåg att trots att många gjorde sitt bästa för att se vana och belevade ut (”Äh, en mässa bland alla andra, jag är för cool för att låta mig imponeras”) så var många av oss lika, låt oss säga, förvirrade.

Det var endast andra gången jag besökte mässan, och första gången jag valde att bekanta mig med seminarier och föreläsningar som pågick under mässan. Om jag är riktigt ärlig så bör jag erkänna att jag faktiskt inte minns om det förekom föreläsningar eller seminarier under förra mässan – jag var främst överväldigad av all teknologi som förevisades för besökarna. Man måste ju ändå erkänna att externa hårddiskar som påminner om biltelefoner från 1980-talet är så häftiga att man inte kan låta bli att tycka om dem. Eller möbler som döljer datorer! För att inte tala om spel som lär barnen matematik – utan att barnen förstår att de lär sig! Annat än de där horribla sakerna som fanns när man själv gick i grundskolan under det post-sovjetiska 1990-talet...Men jag är inte bitter. Inte håller jag mig heller till saken, ursäkta mig.

Man kunde dansa sig smart på BETT.

Mer eller mindre i misstag, medan jag desperat försökte få Vasa sommaruniversitets twitterkonto att fungera (det trådlösa nätet på BETT verkade rätt ofta överbelastat), råkade jag mitt in i en föreläsning med en man som beskrevs som den populäraste vetenskapsmannen i Storbritannien, en viss Brian Cox. Något otippat är Cox verksam som partikelfysiker vid University of Manchester – och har även ett förflutet som medlem i orkestern D-Ream (nej, han sjöng inte). Ett budskap han förde fram var det att man inte försäkrar sig om att studerande i alla åldrar lär sig teorin, själva ämnet de studerar, eftersom de på förhand är medvetna om vad som förväntas av dem inför examen eller slutprovet. Tillsammans med en kollega hade han medvetet gått inför att inte berätta någonting om kraven åt deltagarna i en kurs i fysik han ansvarat för – och således verkligen hjälpt dem: de tvingades lära sig teorin, och på så sätt själva ämnet!

Utan att vara expert på, nå, någonting över huvud taget, så började jag osökt tänka på länder som klarar sigbra i internationella jämförelser där man kartlägger kunnandet bland elever enligt viss på förhand bestämd standard. Vad säger det egentligen om kunskapen som medborgarna i respektive land besitter? Det finns anvisningar, bestämda uppifrån, om det man bör kunna. Men hinner besluten tas i tid när samhällets utveckling tilltar i allt snabbare takt (en kliché som känns sann), är fingervisningarna och bestämmelserna om vad man bör kunna aktuella?

Hösten 2012 hade jag mage nog att föreslå, i ett samtal med en person betydligt klipskare än jag, att man kanske i framtiden skulle kunna bortgå från den traditionella synen på en examen och ge rum för ett nytt sorts, öh, ”utbildningstänkande”. Personen ifråga upplyste trots allt att en examen är frågan om ett prov på kunnande och ett effektivt bevismaterial inför arbetslivet. Visst håller jag med...För tillfället ;-)

Visst är de harmlösa...Tillsvidare.

Om man är utrustad med sällsynt bitsk och elak tunga kan man fråga sig varför en grupp med representanter för den fria bildningen i Finland överhuvudtaget besöker BETT, största delen av utställarna på området förevisar trots allt produkter som riktar sig till grundskolan och betydligt mer "traditionella" högskolor och universitet (obs! Jag sökte på "traditional university" på Youtube, tolka det hur ni vill). Men man tar med sig så mycket idéer, och även om det inte alltid finns pengar för att förverkliga de mest galna idéer så låter man dem gro och minns dem inför framtiden. Det finns alltid alternativa vägar att gå.

Man reflekterar över samma saker i hela Europa. Det kan man konstatera både under de föreläsningar som pågår och även då man under BETT råkar på eTwinning, ett projekt initierat av programmet för livslångt lärande inom EU. Grundskolor runt om på kontinenten och utanför samarbetar aktivt, elever i Finland kan jobba tillsammans med elever i exempelvis Malta. Jag tror vi här ser även den fria bildningens framtid – och då tänker jag på kunderna. Internationella projekt i allmänhet är redan vardag.

Det är aldrig fel att få se vad som är på gång, och föreställa sig alla de framtidsscenarier som målas upp framför ens ögon. Då har man nämligen möjligheten att själv vara med och påverka – eller skapa något eget och unikt.

---

Skribenten Sven Söderholm jobbar som deltidsanställd utbildningskoordinator vid Vasa sommaruniversitet. Sitter han inte på kontoret sitter han hemma i lugna Larsmo - projektet med att arbeta på distans pågår fortfarande! Han försöker vara snäll och tycker om att fundera för mycket för sitt eget bästa, och har olyckligtvis ett opålitligt minne.