Från älgskogar till molntjänster - en utbildningskoordinator börjar jobba på distans

Distansarbetets dag firades för första gången i september förra året, en kampanjdag ordnad av Finlands miljöcentral, och då uppmärksammade Yles nyheter att cirka 15 % av finländarna i det läget utnyttjade möjligheten till att jobba på distans. Dagen var även ett sätt att uppmana arbetsgivarna att låta fler arbetstagare pröva på distansarbete. 

Vill man tillåta sig själv rättigheten att spekulera om framtiden kan man anta att detta kommer att öka. Inom själva undervisningen, speciellt på högskolenivå, blir distansundervisningen andel av innehållet i enskilda utbildningsprogram allt större. Hela kurshelheter, eller varför inte kompletta magistersprogram, kan läsas och avläggas på distans genom att utnyttja en kombination av nätseminarier, inlärningsplattformer och gammal hederlig epost. Det förefaller naturligt att en person som studerat på distans fortsätter att jobba på distans om alternativet finns.

Vasa sommaruniversitet har under de senaste åren profilerat sig som en aktör inom den fria bildningen som ordnar utbildning om de möjligheter sociala medier kan ge arbetsgemenskapen. Detta är endast en del av hela utbudet, men ett högst aktuellt tema på många arbetsplatser.  Det som kan kännas nytt är att det faktiskt är frågan om reella verktyg som kan stöda det dagliga arbetet, och inte exklusivt portaler för att dela med sig av kattvideor eller allmän frustration åt sina vänner. Verktygen existerar, och i slutändan är det fast i hur användaren väljer att utnyttja dem.

Vi har även på sommaruniversitetet tagit våra första steg mot att implementera användningen av molntjänster och sociala medier i vårt sätt att strukturera upp en arbetsdag. Även om vi inte nödvändigtvis kan mäta oss med de stora firmorna riktigt ännu (och jag vågar påstå att vi inte – åtminstone tillsvidare – behöver avancerad videokonferensutrustning eller IT-support på andra sidan jordklotet) så är vi inne på rätt spår, det vill säga att vara en autentiskt regional aktör inom det fria bildningsområdet.

En del av detta experiment innebär att undertecknad nu inlett sin egen karriär som distansarbetare. Jag är själv bosatt i skärgårdskommunen Larsmo (”365 öar av livskraft”), som ligger ungefär 100 km norr om Vasa, där sommaruniversitetet har sitt huvudsäte. Eftersom jag är alldeles i början av denna resa så har jag ännu inte möjlighet att ge någon vettig utvärdering, men jag har istället valt att dela med mig av såväl förhoppningar som farhågor över detta sätt att arbeta och delat in dem enligt följande listor, potentiella nackdelar samt potentiella fördelar:

Potentiella nackdelar
- gränserna mellan jobb och fritid suddas ut, eller blir otydligare
- kontakten med arbetskamraterna blir sämre
- gamla rutiner eller specifika ”ritualer” som varit nödvändiga inslag av en arbetsdag försvinner
- man måste verkligen se till att xboxen inte rörs under dagen
- den egna elräkningen skjuter i höjden
- närmast spirituella upplevelser i samband med arbetsresan uteblir, som exempelvis den märkliga känslan som uppstår när man tagit sig genom ett tjockt lager dimma från Pedersöre till Vassor och märker att solen skiner starkt över Vasa en bit längre fram

Potentiella fördelar
- nya kontakter och personliga besök hos nya samarbetsparter i de nordliga delarna av vårt verksamhetsområde
- man är inte lika trött på kvällen och morgonen
- mindre belastning för miljön
- det ger en möjlighet att stärka sin egen arbetsdisciplin och strukturera sin vardag på ett nytt sätt
- kommer man på att man glömt svara på ett mejl behöver man inte vara arg på sig själv fram till följande dag, utan kan åtgärda det direkt
- man slipper utsätta sig för arbetsresor på 200+ km/dag längs den inte allt för inspirerande Riksväg 8, och löper således mindre risk för att utsätta sig för älgkrockar eller busshaverier i Munsalaskogen

Saldo vintern 2011-12: två stycken älgar som väntat på att
ta sig över vägen (bild: yle.fi)

För att det här blogginlägget inte ska uppfattas som ett distansarbetarens manifest eller försvarstal, och att hela världen bör följa samma exempel, så vill skribenten påpeka att han nog vet att det finns de som inte vill jobba på distans eller att man helt enkelt i dagens läge inte har möjlighet till det. För det personliga mentala välmåendet är det viktigt att särskilja på jobb och fritid, och jag vet själv att om jag inte har vettiga dagsscheman att följa så kan det ibland kännas förvirrande. 

Min hypotes är hur som helst den att allt, i det här fallet, kommer att lösa sig. De tidigare nämnda verktygen inom världen av sociala medier finns, och en stor del är dessutom gratis. En stor del av utbildningskoordinatorns jobb kan skötas med en laptop/pad/smartphone och en någorlunda pålitlig internetuppkoppling – och jag tror att det samma gäller för ganska många arbetstagare inom alla sektorer. På sommaruniversitetet finns dessutom möjligheterna att få tillgång till våra gemensamma filer även om vi inte sitter fastnaglade i våra stolar på kontoret. Känner man sig osäker gällande hur man ska bete sig i en situation då man jobbar exempelvis hemifrån finns det också vissa riktlinjer för hur man klarar sig bäst, både här och där på webben.

Vi jobbar vidare och ser vad som sker. Ha en riktigt bra fortsättning på våren!

---

Skribenten Sven Söderholm är en person tillhörande ”Generation Y”, och arbetar som utbildningskoordinator vid Vasa sommaruniversitet. När han introducerades till internet någon gång under mitten av det glada 1990-talet var IRC (internet relay chat) ett standardverktyg för användarna och epost totalt stenålders. Peter Hyams gjorde filmen ”2010” under början av 1980-talet och korresponderade så gott som dagligen med författaren till boken, Arthur C. Clarke, via epost. Clarke var bosatt i Sri Lanka och Hyams i Kalifornien vid den här tidpunkten, och redan då var själva tekniken nästan 20 år gammal.  Och ja, skribenten anser även att ”2010” är minst lika bra som Stanley Kubricks ”2001”, och vill någon debattera saken är han tillgänglig på Skype under dagtid, ungefär tre dagar i veckan ;)

Ikä ja luovuus

Kari Uusikylä

Luovien harrastusten säilyminen tai sammuminen vanhuudessa riippuu sekä yksilöstä että ympäristöstä. Jos ympäristö arvostaa ikäihmisiä, se tukee heidän luovia harrastuksiaan, elämänilon ja terveyden lähteitä.

Luovin ikäkausi vaihtelee tieteissä, taiteissa ja arkielämässä.

Esimerkiksi filosofien luovan tuotteliaisuuden huippukausi sattuu keskimäärin ikävuosien 35–39 välille. Filosofien luovuus näyttää lisääntyvän 25:n ja 40:nikävuoden välillä, jonka jälkeen alkaa hidas väheneminen. Sama lainalaisuus näyttää pitävän paikkansa myös luonnontieteiden, musiikin, lääketieteen, kirjallisuuden ja monien muiden taiteenalojen suhteen.

Runoilijat ovat kuitenkin selvästi nuorempia kuin romaani- tai näytelmäkirjailijat teostensa ilmestyessä. Esikoisrunoilijat ovat yleensä 20–30 -vuotiaita, yli 40 -vuotiaita esikoisrunoilijoita on vähän. Romaani- ja näytelmäkirjailijoilta edellytetään runoilijoita enemmän elettyä elämää, kokemuksia ja sellaista kypsyyttä, joka runoilijalle ei ole välttämätöntä. Iän mukana näyttää kasaantuvan joitain tekijöitä, jotka ovat omiaan vähentämään runoilijan henkistä tuotteliaisuutta.

Säveltäjät ja muusikot aloittavat uransa yleensä varhain monet jatkavat sitä pitkälle vanhusvuosiin saakka. Monen ura kestää viisikymmentä vuotta, eikä lahjakkuus katoa minnekään. Urheilu taas on esimerkki alueesta, jolla ikä asettaa omat ehdottomat rajoituksensa. Maailmassa on vähän yli 40-vuotiaita huippu-urheilijoita.

"Le Matador", Pablo Picasso, 4/10/1970

Vaikutta siltä, että suurimmat luovat saavutukset tieteiden ja taiteiden alalla sattuvat noin 40 ikävuoden paikkeilla. Silloin on keskimäärin tehty työt, jotka on palkittu luonnontieteiden Nobelilla. Parina yksityiskohtana voidaan mainita, että säveltaiteen aloilla näyttää 80 ja 85 ikävuoden välillä joillekin koittavan uusi nuoruus, uusi luovuus piikki, matemaatikkojen kohdalla tämä tapahtuu noin 60 ikävuoden paikkeilla.

Picasso maalasi vielä 90-ikävuoden paikkeilla, samoin vaasalaisille tuttu Nandor Mikola. Kuvataiteilijoiden joukossa on paljon iäkkäitä, yhä luovia yksilöitä.

Keski-iän tuotteliaisuuden ja itse kunkin lahjakkuuden säilyminen riippuu hyvin monista tekijöistä. Jokainen yksilö on omaleimainen persoonallisuus. Jokainen elää oman elämänsä, kokee omat kriisinsä, saa ympäristöltä tukea tai joutuu sen syrjimäksi ja väheksymäksi, sairastuu tai elää pitkään terveenä. Kukaan ei elä ikuisesti, jossakin vaiheessa vaikeudet voivat kasautua niin, että tuotteliaisuus yksinkertaisesti laskee tai loppuu kokonaan. Juopottelemalla ja huumeilla ei luovaa lahjakkuutta edistetä, niillä se usein sammutetaan tehokkaasti ja pysyvästi.

Mika Waltari, kirjallinen nero, kuvaa Ihmisen ääni -teoksessa oman luovuutensa ehtymistä, sitä tuskaa ja ahdistusta mikä seuraa, kun kesä toisensa jälkeen kuluu ilman uuden kirjan syntymistä.

”Ja aika kuluu. Kirjoituskoneen ääressä, mitään tekemättä, aika kuluu uskomattoman hitaasti. Kunnes on taas aika laskeutua alakertaan, katsella pilviä, päivänlaskua, sydän kivistäen, kouristuksia mahassa. Syödä tai olla syövinään, kun pala tarttuu kurkkuun. Ehkä huomenna pääsen alkuun. Mutta kirja ei löydä muotoaan.. Kunnes pohjattoman pettymyksen ja surun vallassa huomaan: turhaan, turhaan....”

Samalla Waltari kuitenkin sanoo, että hänellä on ollut onnea. Työkyky säilyi pitkään.

”Ehdin kirjoittaa paljon. Ehdin kirjoittaessa elää monta elämää.”

Tärkeitä arvoja ovat inhimillisyys, suvaitsevaisuus ja kaunis turhuus, sanoo Waltari. Jokainen vaikuttaa omalla toiminnallaan joka hetki siihen kumpi on voitolla inhimillisyys vai epäinhimillisyys, suvaitsevaisuus vai suvaitsemattomuus, siihen onko ihmiselämässä sijaa kauneudelle vai onko kauneus vain tehokkuuden este. Luovuutta voi käyttää rakentavasti tai tuhoavasti, kuten hirmuvaltiaat ovat aina tehneet.

Luovuus kuuluu jokaiselle ja kaiken ikäisille. Luovat harrastukset antavat elämään sisältöä ja onnen tunteita. Vanhanakin voi kirjoittaa, tehdä käsitöitä, maalata tauluja, rakentaa jotain uutta kotiin tai tehdä mitä tahansa luovaa työtä, jonka kokee itselleen mieluisana. Kenenkään ei tarvitse kilpailla luovien tuotosten paremmuudesta. Vain luomisen ilo on tärkeää.

Kari Uusikylä ja kuva- ja sanataiteilija Risto Jalonen keskustelevat
luovuudesta ja taiteesta.

Kari Uusikylä on vaasalainen Helsingin yliopiston kasvatustieteen (erityisesti didaktiikan) professori emeritus, joka aloittaa tänä vuonna 39. vuotensa kesäyliopistossa kasvatustieteen (HY) opettajana. Uusikylä on tutkinut mm. opetusta, opettajankoulutusta, lahjakkuutta ja luovuutta. Näiltä alueilta hän on julkaissut monia kirjoja. Uusikylä on Suomalaisen Tiedeakatemian jäsen.
Uusikylä kutsuttiin Ikääntyvien yliopiston kummiksi Vaasassa vuonna 2012.