Från älgskogar till molntjänster - en utbildningskoordinator börjar jobba på distans

Distansarbetets dag firades för första gången i september förra året, en kampanjdag ordnad av Finlands miljöcentral, och då uppmärksammade Yles nyheter att cirka 15 % av finländarna i det läget utnyttjade möjligheten till att jobba på distans. Dagen var även ett sätt att uppmana arbetsgivarna att låta fler arbetstagare pröva på distansarbete. 

Vill man tillåta sig själv rättigheten att spekulera om framtiden kan man anta att detta kommer att öka. Inom själva undervisningen, speciellt på högskolenivå, blir distansundervisningen andel av innehållet i enskilda utbildningsprogram allt större. Hela kurshelheter, eller varför inte kompletta magistersprogram, kan läsas och avläggas på distans genom att utnyttja en kombination av nätseminarier, inlärningsplattformer och gammal hederlig epost. Det förefaller naturligt att en person som studerat på distans fortsätter att jobba på distans om alternativet finns.

Vasa sommaruniversitet har under de senaste åren profilerat sig som en aktör inom den fria bildningen som ordnar utbildning om de möjligheter sociala medier kan ge arbetsgemenskapen. Detta är endast en del av hela utbudet, men ett högst aktuellt tema på många arbetsplatser.  Det som kan kännas nytt är att det faktiskt är frågan om reella verktyg som kan stöda det dagliga arbetet, och inte exklusivt portaler för att dela med sig av kattvideor eller allmän frustration åt sina vänner. Verktygen existerar, och i slutändan är det fast i hur användaren väljer att utnyttja dem.

Vi har även på sommaruniversitetet tagit våra första steg mot att implementera användningen av molntjänster och sociala medier i vårt sätt att strukturera upp en arbetsdag. Även om vi inte nödvändigtvis kan mäta oss med de stora firmorna riktigt ännu (och jag vågar påstå att vi inte – åtminstone tillsvidare – behöver avancerad videokonferensutrustning eller IT-support på andra sidan jordklotet) så är vi inne på rätt spår, det vill säga att vara en autentiskt regional aktör inom det fria bildningsområdet.

En del av detta experiment innebär att undertecknad nu inlett sin egen karriär som distansarbetare. Jag är själv bosatt i skärgårdskommunen Larsmo (”365 öar av livskraft”), som ligger ungefär 100 km norr om Vasa, där sommaruniversitetet har sitt huvudsäte. Eftersom jag är alldeles i början av denna resa så har jag ännu inte möjlighet att ge någon vettig utvärdering, men jag har istället valt att dela med mig av såväl förhoppningar som farhågor över detta sätt att arbeta och delat in dem enligt följande listor, potentiella nackdelar samt potentiella fördelar:

Potentiella nackdelar
- gränserna mellan jobb och fritid suddas ut, eller blir otydligare
- kontakten med arbetskamraterna blir sämre
- gamla rutiner eller specifika ”ritualer” som varit nödvändiga inslag av en arbetsdag försvinner
- man måste verkligen se till att xboxen inte rörs under dagen
- den egna elräkningen skjuter i höjden
- närmast spirituella upplevelser i samband med arbetsresan uteblir, som exempelvis den märkliga känslan som uppstår när man tagit sig genom ett tjockt lager dimma från Pedersöre till Vassor och märker att solen skiner starkt över Vasa en bit längre fram

Potentiella fördelar
- nya kontakter och personliga besök hos nya samarbetsparter i de nordliga delarna av vårt verksamhetsområde
- man är inte lika trött på kvällen och morgonen
- mindre belastning för miljön
- det ger en möjlighet att stärka sin egen arbetsdisciplin och strukturera sin vardag på ett nytt sätt
- kommer man på att man glömt svara på ett mejl behöver man inte vara arg på sig själv fram till följande dag, utan kan åtgärda det direkt
- man slipper utsätta sig för arbetsresor på 200+ km/dag längs den inte allt för inspirerande Riksväg 8, och löper således mindre risk för att utsätta sig för älgkrockar eller busshaverier i Munsalaskogen

Saldo vintern 2011-12: två stycken älgar som väntat på att
ta sig över vägen (bild: yle.fi)

För att det här blogginlägget inte ska uppfattas som ett distansarbetarens manifest eller försvarstal, och att hela världen bör följa samma exempel, så vill skribenten påpeka att han nog vet att det finns de som inte vill jobba på distans eller att man helt enkelt i dagens läge inte har möjlighet till det. För det personliga mentala välmåendet är det viktigt att särskilja på jobb och fritid, och jag vet själv att om jag inte har vettiga dagsscheman att följa så kan det ibland kännas förvirrande. 

Min hypotes är hur som helst den att allt, i det här fallet, kommer att lösa sig. De tidigare nämnda verktygen inom världen av sociala medier finns, och en stor del är dessutom gratis. En stor del av utbildningskoordinatorns jobb kan skötas med en laptop/pad/smartphone och en någorlunda pålitlig internetuppkoppling – och jag tror att det samma gäller för ganska många arbetstagare inom alla sektorer. På sommaruniversitetet finns dessutom möjligheterna att få tillgång till våra gemensamma filer även om vi inte sitter fastnaglade i våra stolar på kontoret. Känner man sig osäker gällande hur man ska bete sig i en situation då man jobbar exempelvis hemifrån finns det också vissa riktlinjer för hur man klarar sig bäst, både här och där på webben.

Vi jobbar vidare och ser vad som sker. Ha en riktigt bra fortsättning på våren!

---

Skribenten Sven Söderholm är en person tillhörande ”Generation Y”, och arbetar som utbildningskoordinator vid Vasa sommaruniversitet. När han introducerades till internet någon gång under mitten av det glada 1990-talet var IRC (internet relay chat) ett standardverktyg för användarna och epost totalt stenålders. Peter Hyams gjorde filmen ”2010” under början av 1980-talet och korresponderade så gott som dagligen med författaren till boken, Arthur C. Clarke, via epost. Clarke var bosatt i Sri Lanka och Hyams i Kalifornien vid den här tidpunkten, och redan då var själva tekniken nästan 20 år gammal.  Och ja, skribenten anser även att ”2010” är minst lika bra som Stanley Kubricks ”2001”, och vill någon debattera saken är han tillgänglig på Skype under dagtid, ungefär tre dagar i veckan ;)